Konstigare saker har hänt

Det är eftermiddag. Kallt. Bilarna susar förbi mig i den sedvanliga ”Nu har vi slutat jobbet”-rusningen. Människor går ibland förbi mig på trottoaren. Inget märkvärdigt med det. Jag kastar en kort blick på dem och fortsätter sedan mitt vankande över cementbeläggningen.

Så kommer en kille, jag tittar ointresserat upp på honom, då han plötsligt slänger en stor kladdig plastförpackning rakt framför mig.

Jag stannar. Hela kroppen stelnar.

Han kastade den bara på backen. Inte ens tio meter från närmaste soptunna, som han förövrigt passerade medan han mumsade på sitt packets innehåll.

Jag tar sats. Försöker säga till honom. Innan han hinner för långt bort.

Fem meter. Tystnad.

Tio meter. Tystnad.

Femton meter…

Jag sa ingenting. Jag vet inte varför. Antagligen på grund av min något inbyggda blyghet. Det faktum att det var mycket folk närvarande. Att det skulle bli jobbigt med en konfrontation. Även om konflikten förmodligen slutat i att han kanske, möjligtvis, hade kastat en blick på mig, sedan fortsatt gå. Under tiden skulle jag fått kämpa med mina inre demoner och fått utstå blickarna av alla högljudda tonåringar i busskuren.

Okej, mest mina egna fantasier. De hade nog inte ens brytt sig i att jag bett något plocka upp sina sopor från backen.

Men sedan då?

Plockade jag upp soporna?

…

Nej.

…

Varför?

…

Ren osäkerhet över hela situationen. Sedan det faktum att min buss kom åkande. Vilka bortförklaringar alltså.

Tänk att en handling en annan person säkert glömde i samma stund han utförde den kan sluta i en krönika säker ett år senare?

Över en sådan löjlig liten grej dessutom. Att något slängde sopor rakt på backen. Sådant som görs hela tiden. Fy på mig. Skriv om vettigare saker istället.

Men tänk på den där icke nedbrytbara plasten. Så tung! Ryggen kröks som en fura med ett stenblock fastknutet i toppen över vikten hos denna oväsentliga plastbit! Det är ju fullkomlig ogenomförbart att stoppa ner den i fickan, eller rent av i väskan man har på ryggen!

För man vet ju att när man väl ätigt upp innehållet har grejen inget värde längre. Och fast man orkar släpa med sig hela paketet ett tag så kan man ju inte orka med sig de gram den där plasten vägde. Finns ju för tusan folk som får betalt att städa upp sådant. Eller hur?