Mitt namn, samt människan
Efter mitt förnamn har jag ofta i mitt liv fått en extra bokstav. Början av mitt efternamn? Varför? För att jag har ett sådant fenomenalt normalt och vanligt namn att det alltid finns minst två människor av ”mitt” namn. Då folk ofta har känt den andra först är det såklart oftast jag som får den där extra biten. Och jag avskyr det. Fortfarande.
Det är inget fel på mitt namn, och jag tänker på det som mitt namn. Jag önskar att jag kunde få vara ensam om det, eller i alla fall inte så vanligt att man stöter på flera som har likadant namn hela tiden.
Sedan finns det ju dem med mer ovanliga namn. Träffade faktiskt flera idag med spännande förnamn, mellannamn men främst efternamn. Tänker dock inte skriva dem här, även om det varit roligt att ge er deras vackra och intressanta namn.
Dessa ogillar ofta sina namn just för att de är ovanliga, och byter de inte så kallar de sig för något annat. Kanske kommer de eller härstammar från ett annat land. Eller så hittade föräldrarna helt enkelt namn någonstans ifrån som de verkligen gillade. Har både känt flera och hört talats om flera som har haft vackra eller bara ovanliga namn. En av mina gamla vänner var den enda i hela Sverige med sitt namn. Jag blir nästan lite avundsjuk. Vad tror du hon gjorde. Hon bytte. Till ett av de mest alldagliga namn hon kunde komma på.
Varför är folk så rädda att vara annorlunda, att ha lite extra krydda?
Människan är byggd så. Varför tror ni annars rädslan för olika folkslag? För att de är annorlunda. Hon är ett flockdjur, och de som avviker gör att hon nästan instinktiv blir rädd. Dessa måste mobbas, hatas, förgöras. För att de är lite speciella, eller helt enkelt lite annorlunda i en värld som alla vill behålla som grå plumpar.
Människan må vara ett av de mest nyfikna djuren på jorden. Men hon är även den mest nervösa när något hon inte känner till dyker upp. Konstigt egentligen.
-
Jag tror aldrig jag kommer att byta namn. För mitt namn är lite mer än en rad i ett register.
Mitt namn är jag.
Jag är mitt namn.
